När en ungdomsgård blir ett hem

Text: Josefin Hallström. Foto: Josefin Hallström och privat.

Det är en lite underlig känsla att parkera bilen framför den ståtliga villan i centrala Alfta. Senast jag parkerade här så var det en moped jag körde, jag var 15 år och i huset rymdes dåvarande ungdomsgården Kåken. Många har undrat vem som egentligen köpte det förfallna huset och hur det ser ut där inne nu. Vi fick komma in på en rundtur.

Markus Fagerhof öppnar dörren och välkomnar oss in i en liten hall. Genom en pardörr skymtar ett ljust stengolv som breder ut sig i en större hall, i hörnet en öppen spis. Han och hans sambo Johanna Johansson köpte det förfallna huset med tanken att bo där när de var hemma i Hälsingland för att hälsa på familj och vänner. Själva gick de aldrig på visningen av huset, utan skickade sin familj för att titta på det. Familjen avrådde från att köpa. Skicket på ”kåken” var uselt och att det krävdes en hel del jobb var det ingen tvekan om.

”När man petade på väggen i badrummet så
hamnade armen på utsidan av huset. Allt var genomruttet.

Markus kommer från Edsbyn och Johanna från Kilafors, så Alfta kändes som en bra plats. De bodde då i Stockholm och hade inga planer på att flytta hem på heltid. Men när de klev in i huset så tog tankarna en annan vändning. Flyttlasset gick hem till Edsbyn medan renoveringen av villan påbörjades.

– Vi visste att det var mycket att göra. Men det var mer än vi tänkte, säger Johanna, och Markus nickar medhållande.

Huset byggdes på 1920-talet. Från den tiden har de hittat spår som gömt sig i väggar, golv och tak. Vissa saker har lett dem till personer som tidigare bott i fastigheten. Det som dykt upp i gömmorna är barnskor, teckningar och en skrivbok. De spår som fanns kvar sedan ungdomsgården huserade i byggnaden var mest graffitimålningar, såväl inomhus som utomhus. Att det kunde gömma sig en del dolda fel i huset var de medvetna om. Vissa var dock större än de hade väntat sig.

– När man petade på väggen i badrummet så hamnade armen på utsidan av huset. Allt var genomruttet, berättar Markus.

Renoverat har de gjort själva, med hjälp av familj och vänner. De vill bevara utseendet på huset. Markus är själv snickare, och det syns att han har öga för detaljer. Såväl köket som fiskbensparketten och de ståtliga pardörrarna ser ut att kunna vara samma som under husets byggnadsår. Omgivningens tvivel drev på deras vilja att bevisa att det skulle gå att renovera huset och göra det beboligt. Men nog har det inneburit slit.

– Det har blivit ett och annat besök till hälsocentralen, säger Johanna och konstaterar att det bokstavligt talat varit blod, svett och tårar det handlat om.

Båda skakar på huvudet och skrattar åt det när de sitter vid köksbordet i sin matsal där sonen Francis, 1,5 år gammal, springer omkring och leker på golvet. I sommar är det trädgården som är fokus. Det syns väl att alla tre trivs med tillvaron. Och så blev den förfallna kåken åter igen ett hem.